Vad är en mästare?
Min bild av mästerskap är när jag har den där bubblande, lycksaliga känslan inombords och när jag upplever min omgivning med hela mig. När jag är uppkopplad kort sagt, dvs fullständigt vaken, närvarande - ett med källan (Gud).
När varenda tanke som passerar kontoret är just bara det - tankar - en samling stavelser som jag själv väljer vad jag vill göra med. Tillttalar de mig plockar jag ned de, tilltalar de mig inte låter jag dem flyga förbi.
För att kunna uppleva detta vakna sinne krävs träning och att man ser alla situationer som potentiella träningsläger där man kan lära sig ngt om sig själv, samt förståelsen att man kan välja det handlande som innebär mesta möjliga kärlek och frid för alla inblandade. Man måste inte vara slav under sina tankemönster om man inte vill.
Det som gör mig mest trött och frustrerad nuförtiden är när jag måste kämpa med träningen av sinnet. Oftast går det per automatik men ibland kör jag fast.
Värst är det när jag känner mig instängd och trampar i "dy". När själen inte har luft under vingarna och jag glömmer att jag KAN VÄLJA i varje uppkommen situation HUR JAG VILL AGERA och hur jag vill tänka. Jag är smärtsamt medveten om skillnaden mellan mitt intrasslade och ointrasslade sinne.
Det finns vissa specifika utlösande faktorer: till ex hunger, trötthet, förkylningar, när jag tror att jag måste stressa för att hinna. Då åker närvaron och ettheten med källan all världens väg. Men faktum är att jag är ganska okänslig för yttre omständigheter. Alltid något :-).
Enligt Eckhart Tolle så är det tidsbundna intellektet (egot) vårt enda problem, och jag är böjd att hålla med honom.
Egots värsta skamgrepp på mig nuförtiden är just att jag känner mig misslyckad när jag inte är ständigt uppkopplad. Det är mitt mål och jag är helt övertygad om att det går - för hela vår värld utspelar sig inne i våra huvuden. Där och endast där kan vi bestämma hur vi vill uppleva livet. Men intellektet måste läras och böjas i nya, bättre mönster.
Tidsbundenheten blir förresten mycket tydlig i mina tankemönster när jag tappar kontakten. Då går jag från att vara "här och nu" och "det finns inga bekymmer i världen som jag inte kan hantera", till att vara "där ngn gång i framtiden när jag inte behöver tro på vad jag tänker och kan fritt välja mitt handlande".
Kärnan i egots illusion är att jag tror att jag kan vara INNESLUTEN eller UTESLUTEN i källans famn.
Var sitter den föreställningen?
Jo, i mitt sinne...
Helheten är alltid hel. Även när jag inte är på topp. Där är en insikt som behöver sjunka...
För frågan är ju: kan man överhuvudtaget vara på topp jämnt eller måste man som människa hämta andan ibland och vila sig lite? Få vara ur gängorna och sur och grinig. Eller bara liten och trött och kanske till o med lite ledsen. Det är ju inte kul men det kanske är nödvändigt. Jag vet inte. Förmodligen är det det.
Självklart ser Livet till att vi inte kan vara konstant lyckliga, förr eller senare råkar man ut för tråkigheter, men vardagen är förhoppningsvis ganska fantastisk om man har lärt sig att uppskatta den. Och ett vaket, medvetet sinne ger automatiskt förutsättnignarna för att vara tillfreds hur omständigheterna än ser ut. Åtminstone om våra grundläggande behov så som trygghet och mat mm är tillfredsställda.
Jag är i och för sig övertygad om att man kan vara lycklig i sig själv även under ogynsamma omständigheter. Bara man har hjärnkontoret under kontroll och har tillit till att allt blir till det bästa, även om det inte ser så ut vid första anblicken.
Gott Nytt.
